Uppdraget är i huvudsak det samma, det som är nytt är anställningsformer, viss organisation och interna balanser, men mycket förblir sig likt. Till exempel behöver vi fortfarande våra reservofficerare, men precis hur kan jag inte ge besked om än på ett tag, vi måste få tid att pröva oss fram, i dialog med förbanden och er.

Jan Thörnqvist läser med intresse Reservofficerens artikel från operation Atalanta i förra numret, och ger de deltagande reservofficerarna beröm. RO har ofta med sig en bredare samlad erfarenhet och andra kompetenser när de tjänstgör hos oss, säger han. Det kan förbanden ha stor nytta av, de RO som anmält sig till utlandsuppdrag och gått in på vakanta tjänster drivs av ett påtagligt intresse, är inte rädda att hugga i, de kommer med friska ögon och törs pröva nya infallsvinklar.

Omvänt måste Försvarsmakten nu ge tydliga besked till det civila arbetslivet vad de tjänar på att anställa RO och hur vi kan samarbeta, även om det främst är en politisk fråga. Vi bjuder på allt RO får med sig från sin militära tjänstgöring – kvalificerad grundutbildning och fortbildning, erfarenhet på många områden som de har nytta av civilt, inte minst för ledande befattningar och hög social kompetens. En reservofficers växling mellan civil och militär tjänst ger också upprepade urval, med kvitton vartefter på vad hon uträttat, och bedöms klara av. Det behöver vi inte uppfinna igen, det fungerade bra förr då civila arbetsgivare stöttade med ledighet och löneutfyllnad.

Jan Thörnqvist betonar att Försvarsmakten är alldeles i början av en genomgripande omställning i och med att värnplikten inte längre är bas för utbildning och tjänstgöring.

- Men det nya är inte Försvarsmaktens uppdrag och organisation, det som nu ligger oss om hjärtat är att lyckas attrahera och motivera de människor vi behöver för att bemanna strukturen, få dem att trivas och stanna hos oss. Och här behöver vi samtidigt hitta balanser och kombinationer mellan de nya personalkategorierna och anställningsformerna. Det är dags att tänka nytt, öppna för praktiska, förnuftiga lösningar – vi sitter inte på alla faktorer.

Marininspektören menar att Försvarsmakten nu lägger ett komplicerat kompetenspussel av alla befattningar och hur de ska bemannas och balanseras – de nya GSS och OR (specialistofficerare), de traditionella OF (taktiska officerare), direktrekryterade akademiker för skräddarsydda militära befattningar, eller civilanställda. Pusslet innefattar vilka av alla dessa som ska vara tillsvidareanställda, ’ständigt tjänstgörande’ under normalt åtta, eller ’tillfälligt tjänstgörande’ reservister, och vilka sorters reservofficerare, med vilken tjänstgöring, försvaret behöver.

Marinen skall ha stående förband från 2014, men tjänsten blir inte stort annorlunda än hittills. Vi har ju en lång tradition att lösa uppgiften och vi fokuserar på förbanden, på vad de gör – inte på var de är – vilket ger oss bättre grepp om hela bilden. Det har blivit något av en städmani att sortera och kategorisera, vilket kan förenklas. För vare sig vi spanar, övervakar, följer, ingriper eller bara håller beredskap har våra förband länge klarat ut verksamheten, med hög insatsberedskap både i hemmavatten och internationellt. Det som varierar mest är hur länge uppdragen pågår.

För våra RO började omställningen redan med pådragen på 80-talet, medan våra framtida RO behöver ställa in sig på att tjänsten ytterligare ändras på flera ledder. Framför allt måste vi klara ut hur långa pullar det kan handla om. Vår insats under Atalanta var t ex fyra månader, vilket med påmönstring och avmönstring blev fem månader. En sådan pull kan delas på två, men inte mer. Men RO kan självfallet också tjänstgöra ”hemma”, även när förbandet är ”borta” – vi glömmer alltför lätt den stora basorganisation som måste hållas igång för att det synliga förbandet skall kunna fungera. Om vi dessutom kan komma bort från fyrkantigheten kring tjänsteplikt och tjänstgöring har vi faktiskt ett hyfsat spelrum, så länge viljan finns från förbandens och er sida. Det som återstår att se är vad som blir politiskt och förhandlingstaktiskt möjligt.

Amiral Thörnqvist är medveten om det arv han nu övertar, med en rejält för stor och ganska illasittande ”kostym” av många, ofta äldre RO som blivit över vartefter deras krigsförband lagts ner, och flera luckor efter tvärstopp i utbildningen av yngre kullar. Just nu försöker förbanden klara ut vad de RO som är skrivna hos dem är beredda på för tjänstgöring och hur det passar in i förbandens behov, liksom att utveckla bättre former för löpande kontakt och dialog. Den turbulens som följt av snart tjugo år av olika inriktningar, neddragningar och förändringar har gått ut över personalen, och ofta kom just RO på akterkant, särskilt de som inte vuxit upp med förbanden utan förts över från andra håll.

Det är nu förbandschefernas ansvar att söka vägar och forma flexibla lösningar, betonar Jan Thörnqvist, som slutar med att utmana Reservofficerarna att föreslå praktiska former för hur de sannolikt ganska många, mest äldre RO som vill vara kvar i tjänst men kan ha svårt åta sig längre tjänstgöringar, bäst kan hanteras i fortsättningen.

Och om vi inte tillsammans kan finna en lösning för en reservofficer att stanna kvar i sin anställning skall hon självfallet avtackas med största respekt för de insatser hon gjort, och för att hon stått till vårt förfogande under kanske mycket lång tid.

Björn Grünewald