Behovet av reservofficerare är så stort att nyutbildning av alla skulle ta orimlig tid. Det är nödvändigt att tillvarata den kompetens som finns kvar hos de äldre reservare som står kvar i systemet. Det skriver Patrik Edentoft Överstelöjtnant och chef för den 41. Mekaniserade bataljonen på Skaraborgs regemente, P 4 i en artikel på Newsmill.se. Han forstätter:
Vad ställer dagens krigsförband för krav på reservofficeren? Efter en lång period där reservofficeren fört en relativt undanskymd tillvaro har behovet av denna yrkesroll accentuerats i och med insatsorganisation 14. Men, är det samma sorts reservare vi ser framför oss som de som tillhörde värnpliktsförsvarets förband under 1990-talet och tidigare?
Jag är själv ursprungligen reservofficer, utbildad i mitten av 1980-talet. Då utbildades reservofficeren i krigets konst som chef för ett värnpliktsförband, i mitt fall till kompanichef för ett stridsvagns-kompani med stridsvagn 103C. Det är fortfarande för krigets krav vi ska utbilda och träna våra reservofficerare, inte för administration och byråkrati. Möjligen kan man säga att reservofficeren fått en mer soldatliknande roll, över 50 % av reservofficersbefattningarna i mitt eget förband utgörs av gruppchef/troppchef/vagnchefsnivån. Detta ställer rimligen högre krav på faktiskt hanterande av dagens fordon och tekniska system, vilket i sin tur leder till ett högre krav på utbildning och kontinuerlig träning. De fysiska kraven har inte blivit högre men kanske mer tydliga och tillmäts en större betydelse. Här har Försvarsmakten tagit ett stort kliv framåt jämfört med den försvarsmakt där jag började mitt yrke. Eftersom soldaten oavsett kontinuerlig eller tidvis anställning, i en helt annan utsträckning än tidigare, genomför skarpa insatser är också förväntningarna på chefernas fysiska status högre än förr. Framtidens reservofficer kommer förhoppningsvis att till stor del komma ur våra soldatkadrar och därigenom ha en god grund, både fysisk och konceptuell, för att ta klivet upp från soldat till chef.
Reservofficerens roll som ”förbandschef” är i mitt tycke också förändrad eftersom förbandets soldater inte automatiskt står vid inkallelseplatsen efter att ha fått en inkallelseorder. Istället bygger hela konceptet på frivillighet, där soldaten faktiskt måste vilja komma in till tjänstgöring. Här tror jag att reservofficeren, i större utsträckning än tidigare, fyller en tydligare och viktigare funktion som chef där en mer kontinuerlig kommunikation mellan soldater, yrkes- och reservofficerare måste fungera över tiden även när de inte tjänstgör vid förbandet. Avseende detta måste Försvarsmakten förbättra och snabba upp arbetet med att stödja krigsförbanden i att upprätta och skapa relevanta kommunikationskanaler och forum. Förbanden existerar över tiden medan personalen till stor del är någon annanstans. Detta ställer krav på dialog där respektive chef måste känna ansvar men också ha möjlighet att hämta, sprida information och kommunicera med personalen mellan tjänstgöringstillfällena. En utmaning, inte bara för yrkesofficeren.
Reservofficeren representerar inte bara ett civilt perspektiv och en kompetens utanför Försvarsmakten. Han eller hon har dessutom i många fall en erfarenhet av att leda människor och komplexa system inom näringsliv/offentlig förvaltning och dessutom kanske i en internationell kontext. Sådan kompetens måste vi ta tillvara. Våra förband och därmed Försvarsmakten mår bra av att ha ett tillskott och flöde av människor med erfarenhet utanför Försvarsmakten. Det är inte bara berikande för systemet utan ökar troligen också våra möjligheter att lyckas med de uppgifter som åläggs krigsförbanden.
Att säga att det finns ett ”litet uppfräschningsbehov” av äldre reservofficerare för att passa in i dagens krigsförband är dock en rejäl underdrift. Självklart finns det reservofficerare som redan nu kan passa in i stabsbefattningar men flertalet kräver rejäla ansträngningar för att nå en rimlig nivå efter ett decennium av försummelse från Försvarsmakten. Det är därför dags att göra någonting åt detta.
Reservofficeren behövs i framtidens Försvarsmakt. Inte bara som god soldat, chef och föregångsman utan också som en naturlig kontakt mellan den militära kulturen, det civila samhället, näringsliv, forskning och utveckling samt en viktig länk mellan soldaten och förbandet. För att bygga förbanden är det helt avgörande att Försvarsmakten kan attrahera, rekrytera och framförallt behålla reservofficerare på alla nivåer. Det är därför väl värt att investera både tid och pengar för att ge intresserade och lämpliga reservofficerare kompletterande militär utbildning och relevanta utmaningar för den enskilde för att motsvara befattningarnas krav och därigenom både intressera och behålla reservofficeren inom systemet. Självklart måste det finnas en rimlighet i balansen mellan kostnad och bedömd effekt men det torde stå klart för alla inblandade att det inte är billigt att utbilda kompetenta reservofficerare till dagens komplexa system.
Behovet av reservofficerare är så pass stort att en nyutbildning av alla dessa skulle ta orimlig tid. Därför är det nödvändigt att ta tillvara den kompetens som faktiskt finns kvar hos de reservofficerare som av en eller annan anledning valt att stå kvar i systemet trots avsaknad av meningsfull sysselsättning inom Försvarsmakten. All heder till dessa. Kunskap är dock en färskvara och bäst före datum börjar närma sig med ganska stora steg för många reservofficerare om inget görs i närtid.
På P 4 har vi under våren kontaktat våra reservare för att få till en nystart av verksamheten och därigenom informera om samt diskutera möjligheten och realismen i framtida tjänstgöring. Intresset är stort vilket är mycket roligt. Även om alla kontaktade inte kan beredas möjlighet till omutbildning och placering så hoppas jag att vi nu får till en öppen dialog där både vi och reservofficerarna kan identifiera möjligheter och inte begränsningar.
För att få fart på reservofficersverksamheten krävs att dialog och efterföljande analys av omutbildningsbehov startas upp nu och fullföljs i närtid. Ekonomiska resurser inkluderande arbetstid för att utbilda och öva reservofficerare krävs under flera år framöver. Reservofficerarna måste beredas tillfälle till utbildningsplatser inom ramen för Försvarsmaktens interna kursverksamhet för att kompetensutvecklas i takt med förbandens tillväxt. Riktlinjer och förutsättningar för att skapa ett fungerande kommunikationssystem med samtlig personal måste snarast tas fram inom Försvarsmakten. Dessutom måste utbildningen av nya reservofficerare så snart som möjligt starta upp på stor bredd för att krigsförbanden skall kunna vara färdigutvecklade inom rimlig tid. Inte att förglömma är tillfället att anpassningsutbilda före detta värnpliktiga soldater med gruppchefsutbildning till reservofficerare på gruppnivå.
En målmedveten satsning från Försvarsmaktens sida tillsammans med en vilja från våra reservofficerare att delta i krigsförbandens verksamhet är grunden till att bygga bra och effektiva förband navslutar Edentoft sitt debattinlägg på Newsmill.se
MTE är en ny verksamhet inom ramen för samhällets krisberedskap som har initierats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap-MSB. Det är FAK, Bilkåren och FMCK som fått uppdraget att rekrytera, utbilda och vidmakthålla dessa enheter. Det finns ett antal befattningar som är mycket väl lämpade för reservofficerare.
